Jag har jobbat som mental tränare och coach under många år och i det jobbet sett hur föräldrar, men också tränare, kan bete sig när det är som värst.

Många barn och ungdomar känner sig pressade att prestera av just sina föräldrar. Att föräldrarna har sådana skyhöga krav kan i en del fall bero på att man själv en gång idrottat, men aldrig blev någon stjärna och nu står hoppet till sonen eller dottern att uppfylla den drömmen.

I andra fall kan det bero på att man låter barnet träna och tävla i en kostsam sport och då vill man ha valuta för pengarna. Det finns tränare som berättar att de också får stora krav på sig och hot om att barnet kommer att byta klubb om inte barnet har nått vissa nivåer inom en viss tid.

Detta skapar stress, rädsla och negativa känslor även hos ledarna.

Många gånger har jag fått uppdrag i någon klubb att utbilda tränare och ledare och den första frågan jag brukar få är: Hur ska vi göra med alla föräldrar som har så stora krav och som skäller och domderar vid sidan av arenan? Det gör att det blir svårt att rekrytera ungdomstränare.

Ett barn ska inte behöva skämmas för sin förälder och ha en oro om att mamma eller pappa kommer att ställa till en scen. Risken blir då stor att barnet hittar anledningar att sluta i förtid. Vilket också syns tydligt då ungdomsidrotten peakar vid 11-års ålder.

Det är inte målet i svensk idrott. Vi vill behålla barnet kvar i sin sport så länge det går. Fördelarna är många. Det är större chans att barnet håller sig borta från kriminalitet och droger. Det lär sig samarbeta och hittar vänner vilket skapar en kompisanda och tillhörighet. Det ger trygghet. Det är också viktigt att vi lär barn hur bra det är med att röra på sig, äta nyttigt och se till att man sover bra. Något som idrotten lär ut. I en kärleksfull miljö utan ständiga värderingar om man är bra eller dålig skapar man trygga barn som sen kan prestera på högre nivå, då också kraven blir större och specialiseringen startar.

I början ska de framför allt vara kul och då vill man fortsätta träna och senare kanske tävla.

I pandemins kölvatten såg jag också att flera miljoner träningstillfällen försvann. Man lade allt på is och många barn och ungdomar orkade inte vänta. De slutade med sin idrott och övergick till annat, ofta det mer stillasittande dataspelet. Många klubbar berättar att de nu måste kämpa för att få barnen, ungdomarna tillbaka i träning.

Jag bestämde mig för att skriva boken Föräldrar För Framgång. Målet var att hitta toppidrottare med medaljer från stora mästerskap eller proffskontrakt, som hade haft en bra föräldrarelation. Jag ville intervjua dem om vad det var som hade gjort att de orkat hela vägen till toppen. Jag vet att det inte är alla som exempelvis klarar en proffskarriär, utan kommer tillbaka hem efter en kort tid. Många är då riktigt illa däran och behöver ibland psykologhjälp.

Jag hittade 18 kända idrottare som berättade om sina karriärer, om vilka svårigheter de genomgått och varför de älskar sin idrott. Det blev många anekdoter, intressanta och roliga berättelser som fyller upp den här boken. Jag hoppas det kan ge en insikt till alla föräldrar som vill att deras barn ska få en guldkant på sin idrottsupplevelse. Jag har hittat personer som representerar olika grenar som exempelvis Anders Limpar, fotboll, Stefan Lövgren, handboll, Tina Thörner, rally, Anna Östling, segling och många fler.

Jag tror att alla föräldrar vill sitt barn väl och jag vill med boken också ge en kunskap om vad som kan vara viktigt att veta för att verkligen ge sitt barn det allra bästa stödet för att gå långt eller bara ha en fin idrottsupplevelse så länge det bara går.

Min devis för mitt arbete har jag hämtat från Astrid Lindgren som sa: ”Vi måste uppfostra våra barn till trygga och harmoniska små människor så slipper vi laga så många trasiga vuxna.”